Revolverbeväpnade strejkbrytare, en benhård och skoningslös fabriksägare och en grupp Mariannelundare som vägrade ge sig, som stod upp för varandra och för rättigheter i en tid när de saknade rösträtt, välfärd och hotades med åtal av ordningsmakten. Här är historien om de legendariska strejkerna 1908 och 1909 i Mariannelund och om några av de inblandade.
av Henrik Simonsen
Bild 0.1 Demonstration för åtta timmars arbetsdag i Mariannelund cirka 1918.
Mariannelund är ingen stor ort men kanske just därför blir det lite enklare att följa den historiska utvecklingen. Traditionellt sett har Mariannelund varit ett starkt fäste för arbetarrörelsen. Detta har visat sig tydligt i skillnader i röstandet i valen, skillnader mellan Mariannelund och omgivande landsbygd och städer. Jag poängterar att detta är historiskt sett. Nuförtiden ser läget annorlunda ut men så har också det svenska samhället förändras stort.
Stora förändringar skedde också i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Mariannelundstrakten kom att industrialiseras och förändras i grunden. Från att ha varit en landsbygd präglad av lantbruk blev Mariannelund präglat av industrier och andra inrättningar med arbetare, en yrkestitel som ännu på sent 1800-tal användes nedsättande i folkbokföringen. Först kom järnvägen. Mariannelund uppstod som befolkningscentrum. Rallare var förlagda till trakten. Med järnvägen uppstod utrymme för industrier och en exploatering av skogen.
Därtill anlades Hessleby sanatorium och Mariannelunds praktiska skola i början av 1900-talet.
Härigenom uppstod alltså ett modernt samhälle med ett nytt klassystem jämfört med det tidigare bondesamhället. Till Mariannelund flockades arbetare från kringliggande trakter: till industrierna och till andra platser. Industriarbetare, tjänstefolk med mera. Men det uppstod också en lokal elit, lokala träbaroner, läkare på sanatoriet, ingenjörer och ägare på Brusafors sulfitfabrik, lärare, rektorer på praktiska skolan, godsägare på Wallnäs etc.
Så här skrev soldaten och senare brevbäraren Einar Wigbrant (1911-) i en minneskrönika i februari 1973 om hur det var på 1920-talet i Mariannelund:
Inom ”byn” reste sig en hög mur mellan fattiga och rika, och enfaldiga föreställningar om ”underklassen” förekom. Till de mest oförsonliga hörde sådana småborgarsöner, vilkas föräldrar helt nyligen kravlat sig upp en pinne på den sociala stegen.
Strejken 1908
Storstrejken sensommaren 1909 är en vattendelare i modern svensk historia. Den var de svenska ar-betsmarknadsorganisationerna SAF:s och LO:s första stora arbetsmarknadskonflikt. Man kan säga att den slutade med ett nederlag för LO och arbetarrörelsen, man höll ut för kort tid, men i längden blev det en moralisk seger och en lärdom inför senare konflikter.
Men vi ska inte fokusera på vad som hände i Sverige utan vad som hände i Marianelund (stavning med ett n gällde ända fram till mitten av 1910-talet).
Den första rejäla strejken i Mariannelund genomfördes emellertid året innan storstrejken. Brusafors sulfitfabrik, som i närmare 100 år (1880-1977) var den dominerande industrin i samhället, måste repareras. Ägarna beslutade att under reparationen lägga ner driften och avskeda många anställda. Arbetarna svarade med strejk och blockad, detta var i november 1908.
Sedan 1907 ägdes fabriken av Friedrich Esmarch (1874-1946), en man av tysk härkomst som dock levt och verkat hela sitt liv i Ryssland och väl där antagligen vant sig vid en tämligen hård syn på arbetare.
Bild 0.2 Ryske medborgaren och fackföreningsfientlige Fredrik Esmarch som arbetarna i Mariannelund fick att göra med.
I början av året hade de anställda på Brusafors låtit bilda en fackförening: avdelning 252 av Svenska grov- och fabriksarbetareförbundet. Första protokollet är daterat februari 1908.
Några av de fackliga pionjärerna i Mariannelund var: Gustaf Ekvall (18801956), Fritiof Blom (1872-1939), Karl Härdig (1879-1938), Oskar Holm (1877-1964). Värmlänningen Härdig var nyinflyttad och hamnade alltså direkt i hetluften.
Fackföreningen krävde av arbetsgivaren bland annat:
- Höjda timlöner
- Högre ackordsersättning
- 50 procents tillägg för trettonde skiftet
- 100 procents tillägg för arbete på söndagar
- Ledigt på storhelger (påsk, pingst, midsommar, jul och första maj)
- 14 dagars ömsesidig uppsägningstid
- En månads varsel inför planerade inskränkningar i driften.
Det var ju vid denna tid man slogs för 48 timmars arbetsvecka.
Bolagsledningen var kallsinnig och ville inte ens ha med någon organiserad arbetarrörelse att göra överhuvudtaget. Brusafors styrdes som sagt vid den här tiden av den nyblivne ägaren Esmarch som fått en gata uppkallad efter sig i Mariannelund men vars egentliga gåva till ortsborna är det stora och mycket förorenade gamla fabriksområdet. Familjen sålde fabriken med skogstillgångar i slutet av 1960-talet, till stor del för att slippa ta ansvar för stora investeringar i rening av förorenande ämnen. Familjen tog pengarna och stack till Schweiz.
Nåväl, i förhandlingarna lät förbundet skicka en ombudsman till Marianelund men försöken till förhandlingar misslyckades. Så 252:orna tog 5e november 1908 beslut om stridsåtgärder. Den 7e november klockan 17 lade man ner arbetet.
Man hade drygt 343 kronor i kassan. Motsvarande 256 797 SEK år 2026 mätt med löneindex för manlig industriarbetare.
Bild 0.3 Socialdemokratiska agitatorn Kata Dahlström begav sig till Marianelund under strejken 1908.
Fackföreningen engagerade Kata Dahlström, legendarisk socialdemokratisk agitator, som höll ett föredrag. Hon kostade 7,5 kronor att anlita.
Fackföreningen bildade också en kommitté för att upptäcka strejkbrytare vars namn sedan publicerades i Smålands Folkblad. I kommitténs första rapport gjordes vissa undantag. Några av strejkbrytarna var fattiga och barnrika och behövde ett påhugg för att överleva.
Bild 0.4 Kronolänsman Agelin vars roll under strejkerna är något oklar.
Carl Gustaf Agelin (1871-1963) var kronolänsman, motsvarande polisen. Han var också inblandad. Enligt facket var ställde han sig alltför mycket på arbetsgivarens sida. Men om jag läst rätt försökte länsman få med länsstyrelsen, alltså landshövdingen på något slags medling.
Nåväl, uppgifter kom till fackföreningen att ägaren Esmarch ville förhandla men när fackföreningsmännen kom till mötet fick de meddelande att de var avskedade.
Statens medlingskommission försökte få till en förlikning men det misslyckades. Esmarch vägrade och påstod att han hade full arbetsstyrka.
Från fackets sida beslutade man ge stöd till hyresvärdar som sa upp strejkbrytare som hyrde bostad i samhället.
En av fackmedlemmarna hade blivit åtalad och fick 25 öre per medlem i bidrag till advokathjälp. Den åtalade hade nog deltagit något slags agitation som ansetts för skarp.
Esmarch ägde även pappersbruket Hällefors i Silverdalen. Fackföreningen ville utvidga strejken även dit men förbundet sa nej eftersom arbetarna i Silverdalen inte var organiserade. Stridsåtgärder där hade inte varit praktiskt genomförbara.
Den inte särskilt omfattande strejkkassan användes vid något fall till att köpa biljetter till strejkbrytare för att skicka hem dem. Strejkbrytarna var alltså i flera fall långväga. Och dessutom beväpnade emellanåt. De bar revolvrar och hotade till och med skolbarn.
Vid något tillfälle under vintern fick man möjlighet till direkta förhandlingar, nere i Silverdalen med Esmarch. Fackföreningen skickade Karl Johansson, Karl Andersson och Axel Karlsson. Ett vänligt bemötande från Esmarchs sida men omöjliga krav att tillmötesgå.
Samhället var i rörelse.
Esmarch hotade under april med att vräka arbetarefamiljer som bodde i de så kallade kasernerna. Dåliga bostäder ägda av Brusafors. Förbundet gick med på att stå för böteskostnader ifall familjer valde att bo kvar även efter uppsägning. Ett par medlemmar fick 16 kronor i böter, motsvarande 11 979 SEK år 2026 mätt med löneindex för manlig industriarbetare.
Strejkbrytarna fortsatte att plåga Marianelund. Fackföreningen skickade Fritiof Blom och Edvin Håård (1885-1964) till Pauliström för att försöka stoppa så kallade arbetsvilliga därifrån att bli rekryterade av Esmarch.
Medlemmarna Axel Bornholm (1886-197?) och Oskar Holm var medlemmar. De begärdes häktade och man måste punga ut med 75 kronor i advokatkostnader. Axel tog beslutet att lämna hembygden. Han gick troligtvis 1909 till sjöss och hamnade i Amerika i maj det året. Han ska ha levt länge i USA och dött på 1970-talet.
Striden var alltså benhård.
Konflikten tog still centrala förhandlingar i Stockholm där man till slut kom fram till en kompromiss.
Först i juni 1909 återupptogs driften. Ägarna gav igen genom att anställa annat folk. Men det var svåra tider och efter ett par veckor kom de tidigare anställda och ville ha anställning, cirka 20 av dem anställdes.
Storstrejken 1909
Men så kom så den stora arbetsmarknadskonflikten i Sverige: arbetsgivarnas lockout i juli och sedan Storstrejken i augusti. Driften på Brusafors låg nere i över två månader.
Det fanns en viss tveksamhet naturligtvis från arbetarnas sida att gå med i Storstrejken. Alla drabbades ju ekonomiskt och på den tiden riskerade man svält och armod. Men enigheten växte.
Fabriksägarna på Brusafors svarade med att kalla in strejkbrytare, så kallade gulingar. Oroligheter bröt ut. Kronolänsman Agelin förbjöd vid ett par tillfällen demonstrationer.
De strejkande samlades vid Trekanten mitt i Mariannelund och skulle marschera till ett möte på Verdandi, det vill säga Folkets Hus.
Då kom strejkbrytare för att bråka. Brytarna var beväpnade med pistoler som de också avlossade. Ingen ska dock ha blivit skadad.
”De sköt i luften”, har brusaforsanställde Georg Johansson berättat. Georg var f ö far till välkände begravningsentreprenören Sivert Georgsson. Georgs far var från Västergötland och kom till Marianelund i slutet av 1880-talet. En så kallad ur-Mariannelundare.
Nåväl. Våldsamheterna var inte över. På den här tiden var ju järnvägsstationen en viktig samlingsplats. Det var med tåg man tog sig till och från Mariannelund. En dag samlades gulingarna vid stationen för avresa. Strejken var fortfarande igång och några strejkande samlades också varvid slagsmål bröt ut och minst en av de strejkande blev relativt svårt misshandlad.
Man måste betänka att på den här tiden fanns inget välfärdssamhälle, inget socialt skyddsnät. De strejkande fick klara sig på vad släkt och vänner kunde bidra med.
Till slut sinade strejkkassorna och understödet till de drabbade.
Så när Storstrejken var över upplöstes fackföreningen på Brusafors. Den hade då existerat i knappt två år. Föreningen fick 24 oktober 1909 inte ihop en hel styrelse och lades ner. Men man hade stått upp för och kämpat hårt för bättre villkor.
De strejkande hade knappast ens rösträtt vid den här tiden. Arbetstiden låg på 54 timmar i veckan.
Eksjö 1902 – beväpnad militär mot arbetare
Läget 1908 och 1909 var emellertid ett snäpp bättre än 1902 i Eksjö då militär sattes in mot arbetare. Det handlar om majkravallerna i Eksjö 1902.
Den då alldeles nybildade Arbetarkommunen i Eksjö samlade till demonstration för rösträtten som just då debatterades i riksdagen. Man fick tillstånd att demonstrera under tre dagar men utan att skrika slagord. Borgmästaren tyckte att demonstranterna varit för högljudda, drog in tillståndet men utan att meddela på rätt sätt.
När demonstranterna gick genom Eksjö lät borgmästaren kalla in militär. Tolv husarer till häst och beväpnade med sablar red in bland demonstranterna men fick faktiskt ge sig. Tre eller fyra inom arbetarkommunen dömdes till böter men den stockkonservativa stadsledningen hade yrkat på fängelse.
Ny fackförening
Först tio år efter Mariannelunds första organiserade arbetarrörelse, efter bland annat hungerdemonstrationerna 1917, bildades en ny fackförening på Brusafors. Vi skriver då 21 november 1918. Det konstituerande mötet samlade 37 personer.
Flera av de ursprungliga fackledarna hade flyttat. Gustaf Ekvall till Örebro. Fritiof Blom arbetade på Vallviks sulfitfabrik i Ljusne i Hälsingland. Karl Härdig flyttade redan senvintern 1909 tillbaka till Värmland och senare till fabrik i Kramfors.
Bild 0.5 Facklige veteranen och pionjären August Alvin.
Några från den första fackföreningen var med även då. Inte minst den verklige veteranen August Alvin (1861-1933) som invandrat till Marianelund redan 1891 och lämnat sin tjänst som korpral på Karlsborg vid Vättern. Han tillhörde pionjärerna på sulfitfabriken.
Till ordförande valdes Ferdinand Johansson (1886-1956). Ferdinand förblev fackklubbsordförande till 1953.
De övriga i styrelsen var kassör Ernst Danielsson (1880-1967), sekreterare Axel Karlsson (1881-1956) samt ledamöter Karl Johansson (1881-1967) och Otto Hjärne (1890-1960). Revisorer var Axel B Johansson, August Alvin samt Axel Arvid Johansson (1892-1983). Man betalade 50 öre i veckan i medlemsavgift.
Axel A levde länge och var en mariannelundsprofil. Han kom från Rumskulla, började jobba på Brusafors 1916 och blev kvar i fackstyrelsen i 32 år. Tillsammans med Ferdinand Johansson var han huvudansvarig för förhandlingarna med arbetsgivaren.
Axel Johansson och Ferdinand Johansson hamnade senare även som ledamöter i köpingsfullmäktige.
1921 hade man 78 medlemmar. Fackföreningen var på hugget och tog ideligen upp löneavtal och trakasserier från chefer. Man hade 17 möten med arbetsgivaren på ett år. Men kortare strejker bröt ut 1922 och 1928 när löneförhandlingar strandat.
Blev strejkbrytaren fackordförande?
Men. Enligt den gamla (och i övrigt trovärdiga) muntliga traditionen i Mariannelund kom fackledaren Ferdinand till Mariannelund just som guling, strejkbrytare. Exakt vad som hände döljs än så länge av historiens dimmor men Ferdinand står i kyrkboken som inflyttad i maj 1908, alltså det legendariska strejkåret. Enligt Alvar Swenssons uppgifter i boken Brusafors började emellertid Ferdinand i fabriken redan 1905.
Bild 0.6 Fackordförande och biografföreståndare Ferdinand Johansson på äldre dagar.
Att vara strejkbrytare var ju en skam men det är nu länge sedan och om det var så att Ferdinand från början var strejkbrytare visar hans senare karriär i Mariannelund dels på en egen omvändelse dels på den omfamnade acceptans som präglat Mariannelund sedan början av 1900-talet.
Ferdinand Johansson var nämligen inte bara sulfitarbetare och fackordförande. Han skötte också biografen i Mariannelund. Efter Ferdinand tog sonen Eskil Johansson över sysslan som biografmaskinist. Bion är fortfarande 2026 i drift i en av Sveriges äldsta biografbyggnader.
Källor: Folkbokföringsuppgifter, kyrkogårdsförvaltningen Södra Vedbo pastorat, muntlig tradition, facklig jubileumskrönika publicerad i SmT 30/11 1968, boken Brusafors av Alvar Swensson (1991)
