Skogen gav stora möjligheter till verksamhet och intäkter i Hultbygden med omnejd, inte minst efter att järnvägen lagts och tågen börjat tuta genom trakten på 1870-talet.
Under en tid, sent 1800-tal och en bit in på 1900-talet, rörde sig nog i stort sett varje by med ett mindre sågverk.
Vissa personer utvecklades i och med järnvägens möjligheter till större trävaruhandlare. I Hults stationssamhälle låg väl ett par sågverk. En stor del av Mariannelund byggdes upp m h a sågverkspengar.
Sågtorpet i Ägersgöl i norra Hult ligger påpassligt vid Sågån och på andra sidan ån ligger Sågen under Kongseryd.
Sågån bildar tillsammans med andra mindre vattendrag Hässelåsa damm som sen blir Nödjehultsån.
Den ån kallades troligtvis i äldre tider för *Nödja. Det ordet antas betyda något i stil med nedsänkning. Ån rinner ju genom en mäktig skura söder om Hässelåsa damm. Byn Nödjehult har sannolikt fått sitt namn av åns ursprungliga namn.
Nödjan är senare med och bildar Brusan (Bruzaån). Det låg ytterligare minst ett par kvarndammar längs Nödjan uppströms Bruzaholm. Utdikningar, sänkningar och regleringar har tagit bort ett ursprungligt mer omfattande vattendragssystem med möjligheter till proto-industriell verksamhet varav Bruzaholms bruk blev kronan på verket.
En stor sänkning av ån skedde i början av 1900-talet. ”Nödjehultarakan” på dagens riksväg 40 utgjorde innan dess en långsträckt våtmark intill järnvägen. Ett fascinerande, frodigt och försvunnet landskap.