Sänkningen av Mycklaflon och Skedesjön 1884 var i många år bortglömd men utgör likväl ett miljöbrott.
Skriften ”Mycklaflon – en statusrapport” utgiven av länsstyrelsen 1980 listar inplanteringar av fiskarter:
- Sik – 1907 (utsättning 1917, 1940)
- Braxen – 1927
- Sutare – början av 1900-talet
- Siklöja – 1935. Siklöjan började fiskas i början av 1920-talet efter att den spridit sig från uppströms liggande sjö (Försjön?)
- Röding sattes ut 1937-1938. En följd av kraftigt minskat bestånd sedan sjösänkningen 1884 då rödingens lekplatser försvann.
- Gädda sattes ut 1933
- Ål sattes ut i Skedesjön 1965
Vidare får läsaren veta att det 1980 årligen fångades 3-5 ton fisk i Möcklaflon och därav 20 kg röding.
1909 fångades 400-500 kg röding årligen men innan 1884 var rödingfångsterna ännu större.
Jag kan inte hejda mig från att häpna över vilket grovt miljöbrott som markägarna kring sjön begick 1884.
Länsstyrelsen rapport från 1980 konstaterar att Mycklaflon ”är en klenod i landskapet”. Men vilken klenod hade den kunnat vara om inte sjösänkningen genomförts?
Kort och gott var sänkningen en del av en trend. Stora jordägare ville ha mera mark. I ett förindustriellt landskap var marken det som byggde förmögenhet. Markägarna såg sankmarker kring sjön som något ont och ville torrlägga dem. Det är lätt att i efterhand konstatera att markägarnas resonemang präglades av efterblivenhet, profithunger och oförståelse för naturen. Men det fanns även många samtida som inte ville ha med sänkningen att göra.
